Den förra blåsfiskbilden fick jag av min ena bror. Min andra bror har nu bildreagerat i form av denna. Jag blir mycket illa till mods när jag tittar på den. Den påminner om några av tillvarons mörka sidor och om dess slut. Och så skär det i hjärtat att den är så gullig med sin lilla mun, sitt gigantiska ögonhål, sin spretiga lugg och sin ministjärtfena! Varför måste den dö?!

‘som meddelar självklarheter som om de vore produkter av djup tankeverksamhet’

En tidig morgon som denna, när man i sitt alltför civiliserade tillstånd sitter vid sin dator och genom fönstret hör fåglar, vars namn man inte känner, kvittra och göra gutturala läten, ser solen skina och grönskan grönska, önskar man bara att man vore i skärgården så att man finge gå de femtio metrarna ner till havet och hoppa i, spritt språngande naken. (Jag vet att det är för kallt, men i alla fall.)

Vice betyder ‘last’, ‘lastbarhet’, ‘fel’, ‘brist’.
Vice solitaire är detsamma som masturbation.

Vice contre nature är detsamma som homosexualitet.
(contre nature = mot naturen)

Man skrattar och gråter.

Och i samband med att jag sökte på detta ord kom jag även i kontakt med ett lustigt citat, ur Vipère au poing av H. Bazin (1948): “Mon ignorance était telle que je me suis longtemps représenté le sexe féminin, non pas dans le sens vertical, mais dans le sens horizontal, comme la bouche.”

Min okunnighet var av sådant slag att jag länge föreställde mig det kvinnliga könet inte vertikalt, utan horisontellt, som en mun.

Hjälplöshet är något av det smärtsammaste att beskåda.

Så många olika slags jakt kan bedrivas inom kroppens territorium: hårjakt, fettjakt, rynkjakt, gropjakt, bakteriejakt, giftjakt. Man kanske försvarar det med att det är skyddsjakt, men ofta är det utrotning som i själva verket eftersträvas. Det hormon som starkast förknippas med jakt är adrenalin, och adrenalin ger stress. I den här jakten kan det dessutom visa sig att den som trodde sig vara jägare tvärtom var villebråd.

Att skära sig på en kniv gör ont
Att skära sig på en osthyvel är förnedrande

omg
kan jag få krypa ur mitt skinn
tack på förhand

it-overload
over overload

Det kan räcka med att en regnig kväll passera en fiskdoftande thaikiosk för att man ska förnimma havet.

Det är vackert att vara mångsysslare. Vem vill inte vara en renässansmänniska?

Varje vår innehåller en viss dos Kent.

Kolla gärna på den här videon. Den är jättefin.

Ingår det i självföraktet att man föraktar tanken på sig själv utan självförakt?

Livet är så svårt.

Ett analogt nöje jag har, som på något sätt kanske motsvarar det digitala nöjet att översätta saker i Google Translate, är att kolla på ordböckers definitioner av ord och val av exempel för att illustrera ordens betydelse. Jag undrar ofta hur de gör när de väljer exempel som det här, som jag hittade under ordet ‘pränta’ i den oumbärliga boken “Svenskt språkbruk”: pränta in ngt det kan vara svårt att pränta in hur noga man måste ta hand om sin hamster om den bara kostar 69 kronor.

En sanning man kan tänka på även då man ska sätta pris på sina tjänster.

Vi har även det här exemplet, som jag redan har skrivit om en gång: När man slår upp ordet ‘éditeur’, vilket betyder utgivare eller förläggare, i Norstedts franska ordbok på nätet så finns det ett enda exempel på “förekomst i fraser”, och det är éditeur pornographe, porrförläggare.

(Fast ska man vara petig är det inte direkt ett analogt nöje; de flesta ord- och uppslagsböcker finns på nätet.)

I mitt jobb kommer jag ibland i kontakt med sagoformatet. Då kan det hända att ett av sagans teman är kärlek. Då inser jag att jag är så himla svag för romantik - fortfarande! Har inte växt ifrån det ett dugg, har snarare växt ihop med det. Mitt huvud är svärmiskt. Prinsessor, prinsar, hjältar, antihjältar, fattiga trashankar, missförstånd, tvivel, fruktan, och så slutligen: den totala kärleksföreningen, två själar sammansvetsade för evigt med hjälp av en liten pil från Amor.

En av de bästa sagorna jag har stött på på sistone handlade om en lat prins. Fast mest handlade det om en modig och redig prinsessa. Hon fick syn på prinsen och tyckte att han var jättevacker, men han tycktes sitta inspärrad i trollkarlens slott. Prinsessan utstod tre nätters prövningar för att kunna komma in i slottet, rädda prinsen och ta med sig honom därifrån, men prinsen förblev oberörd och orkade knappt ens lyfta blicken för att titta på prinsessan. Alldeles liknöjd. Senare visade det sig att prinsen inte alls var inspärrad, han satt kvar där i slottet bara för att han var lat. Men däremot hade trollkarlen, som hade testat prinsessans goda egenskaper under de tre nätterna (obs, inget metaforiskt snusk), blivit förälskad i henne. Och så fick de varandra i stället. Man ska inte vara lat när det gäller kärlek, eller relationer i största allmänhet för den delen.